För mig som tänker på ekonomi och affärer ur olika synvinklar varje dag, varje timme, är det lätt att bli fartblind. Och då tänker jag inte på lyxfällansyndromet. Att låna pengar, göra av med dem och därefter låna pengar igen. Nej, jag tänker snanare på det motsatta, hur jag hela tiden kan få mer avkastning på mina inversteringar. En stor del av "kostnaden" när man väl tjänar pengar är skatten. Och som ekonom är det därför nästan en del av ens DNA att minimera kostnader. Jag kan helt och hållet förstå resonemanget i den här artikeln   och hur man liksom steg för steg blir alltmer "girig", utan att reflektera moraliskt vad det innebär att skatteplanera. 

Därför har jag tagit ett beslut. Skatten är en fast kostnad i min värld. Och inget som jag kan planera bort eller som ens är önskvärt att planera bort. Det är pengar som jag aldrig haft och som tillhör mig och andra som ett kollektiv. 

Sa hyperkapitalisten :)

Okej, jag har fått lite frågor om hur man kan långa pengar till lägsta ränta och sedan investera dem för hög avkastning, och hur man minimerar riskerna, och jag tänka prata lite mer om detta i ett senare inlägg.